Har snart gått 2 månader sedan manen jag trodde skulle vara där tills vi blev gamla och som jag trodde jag skulle få gifta mig med och skaffa barn med dog av en komplikation från en operation.
Jag tröttnar på hur folk försöker få mig att tänka på annat och hitta på saker där jag bara kommer tänka på han, min mamma tog upp att “oh, snart blir du 25, sedan närmar du 30”, jag bara blev “kanske det”, han och jag hade en vecka mellan våra födelsedagar och saknar han så mycket att jag ser detta som min sista jul och nästa år min sista födelsedag, har redan satt datum jag vill dö, så illa är det även om jag försöker verka mer positivt utåt så orkar jag ej visa det mer snart. Han var min räddare, den som var där när självskadde tankarna var som värst, en månad innan jag träffa han för 7 år sedan försökte jag ta mitt eget liv, sedan kom han in i mitt liv och jag fick äntligen något att se framemot med min framtid men har inget längre jag ser framemot om.
